Tre månader efter mammaledigheten var jag tillbaka på jobbet. Jag går till jobbet, inte på nöjesresor. Om vi ska diskutera så här, kommer vi att hyra tills vi är gamla. Jag ringde Bartek direkt från banken.
Fyra gånger ringde jag. Till slut svarade han, med en hes röst som lät som om han vaknat för första gången på flera dagar. – Är det något att äta? frågade han.
Det var kväll, och jag hade just kommit hem från jobbet. Luften i lägenheten var tung. Jag kände hur något höll på att brista inom mig. Senare samma eftermiddag ringde jag min svärfar, herr Stanisław.
Han var den enda som kunde nå Bartek när ingen annan fick tag på honom. Så snart Bartek kom hem ropade svärfar in honom i vardagsrummet. – Du kom inte hem när barnet hade feber, sa jag. Han svarade inte.
Han bara satt där, tyst, med blicken i golvet. Vi hade flyttat till en liten lägenhet på drygt tjugo kvadratmeter, i en bakgård på södra Prag. Varje morgon var en kamp: väckning, matlagning, lämna Maciek på förskolan, sedan köra genom trafiken till kontoret. Jag hade tänkt att jag skulle kunna vila när jag kom hem.
I stället kom jag hem till en tom lägenhet och ett barn som väntade på att någon skulle hämta honom. En dag ringde förskolan och sa att Maciek hade feber. Jag tog en taxi för att köra honom till sjukhuset. Jag ringde Bartek, men han svarade inte.
Jag ringde igen, och igen. Runt lunchtid var kontot fortfarande tomt. Jag bet mig i läppen tills det gjorde ont. Varför ringde inte farfar?
Varför ringde inte Bartek? Barnet gick fram till hörnet av rummet och ställde sig där, tyst. Du sparar väl till nya fotbollsskor? frågade jag, men han ville inte prata.
På vägen hem ringde jag fru Ewa igen. Hon sa att hon hade sett Bartek på morgonen, att han hade gått till sjukhuset. Men när jag kom dit, fanns han inte där. Till slut svarade herr Janusz.
Han sa att Bartek hade varit hos honom, men att han hade gått för att mata hönsen. Kanske kunde jag gå dit och titta? Nästan tjugo minuter senare ringde herr Janusz tillbaka. – Dörren till huset står på glänt, sa han.
Jag visste inte om han förberedde sig för att besöka någon sjuk, eller om han stod inför ett större problem. Jag ställde ner matkassen och gick snabbt in. – Jag kör dig till sjukhuset, sa jag. – Det räcker med vårdcentralen.
Sjukhuset låg över tjugo minuters bilväg bort. – Jag kan fortfarande gå i skolan, sa Maciek med svag röst. Det sved i hjärtat. Inte för att han var sjuk, utan för att frågan han ställde var så oskyldig.
Är kärleken till en son tillräcklig för att få honom att skriva under en lögn? frågade jag mig själv. – Jag lånade den bara för att kopiera, sa Bartek när vi väl kom hem. Pappa satt tyst framför tebordet.
Hans händer darrade lätt. Nästa morgon ringde jag herr Bogdan. Jag hade burit på mina misstankar länge, men nu behövde jag bekräftelse. Bartek hade varit borta i nästan tre timmar, och pappan verkade inte alls bry sig.
Jag körde honom till sjukhuset. Bartek vände sig mot mig när vi stod i korridoren och sa:
– Du tvingar din far att ljuga för att rädda dig. Jag stirrade på honom. Han såg inte ens skyldig ut.
– Jag har redan misstagit mig på dig en gång, svarade jag. Han tog tag i mitt armband, men jag ryckte loss mig. – Jag erkände allt, sa han. Maciek reste sig och gick fram till mig.
Han såg på mig med de där ögonen, som om han väntade på att jag skulle säga att allt var okej. Inget brev bad mig att komma tillbaka. Inte från honom, inte från någon annan. Bartek vek ihop papperet, lade det i ett kuvert och gav det till mig.
– Visa förpackningen för kameran, sa jag. Han gjorde det. Han vek ihop varje brev för hand, lade det i kuvertet. Jag visste att han förvarade alla brev i en gammal plåtburk.
Jag hade sett den många gånger. Den stod i garderoben, gömd bland gamla kläder. Han bad om att få åka tillbaka till Tarnów, för att arbeta nära sin far. Men när vi kom dit satt fadern på verandan med en min som om han inte brydde sig alls, fast han då och då kastade en blick över axeln.
Bartek fick jobb i en verkstad som ägdes av en gammal bekant. Jag trodde att det skulle bli bättre. Men alla människors misstag är inte likadana.
Och när jag såg honom stå där i mörkret, med papperet i handen, visste jag att ingenting någonsin skulle bli som förut.
